Först vill jag bara säga att första ordet inte har något med mig och mina känslor att göra.

Jag borde inte låta negativa händelser ta kontroll över mitt liv. Det är så mycket som hänt i mitt liv de senaste månaderna. Och äntligen börjar allt gå tillbaka till det "normala".

Jag har levt i ett helvete, varit tvungen att stå ut med min ångest och depression själv, inte velat visa min svaga sida, inte vågat gråta, inte vågat prata. Tryckt ner mina känslor och låtit dem ta över mig. De har varit stunder då jag varit stum, i dagar. Legat och skakat i min säng. Fått gå till doktorn av ångestattacker och inte kunnat ta mig upp. Det kanske inte är den Karin man ser i skolan, eller som man umgås med. För jag visar aldrig den sidan. Förutom när jag är själv.