Att somna ensam första natten som singel, känns väldigt konstigt.
Det är jobbigt att sitta ensam denna helgen, när man vet att ens ex bor 5 minuter här ifrån. Men nu när jag inte är ihop med någon längre, så hindrar det mig inte från att söka om ett år i USA som utbytesstudent. Fast vet inte riktigt om jag hade vågat det. Tänk om jag skulle ångra mig, eller om jag skulle bli kär i någon där, eller nått hade hänt hemma medan jag var borta.

Åter till mina kärleksproblem. Trodde verkligen han var rätt för mig, vi var verkligen gjorda för varandra, han var den bästa personen jag träffat och han fick mig alltid att gråta av skratt, och det känns bara sjukt att han lämnat mig, även fast han säger att han gillar mig. Man sårar inte någon man gillar. Visst, allt gick fort, men man behöver inte ge upp för det, det är bara att kämpa vidare. Men han kanske inte var rätt ändå, fast ändå kan jag inte tänka mig med någon annan, vi har delat så många minnen och upplevelser ihop, och haft de bästa dagarna i mitt liv. När vi hade picknick på Redbergsberget, gick på Snövit, när jag alltid brukade schamponera hans hår och klippa hans skägg, när vi brukade vakna samtidigt och bara kolla på varandra, allt. Känns sjukt att det är borta nu. På grund av tid. Antar att det blir så. Det var nog för bra för att vara sant.